Jag bor just nu i vad som skulle kunna benämnas som ett familjärt kollektiv, och det tar till stor del plats i mitt eget vardagsrum. Jag, D, två annars hemlösa kära vänner, två före detta hemlösa katter och ibland som kronan på verket även en hund. På 57 kvadrat.
Jag är till råga på allt en person som har ett enormt behov av att vara ensam. Det är något av det bästa jag vet. Trots det älskar jag den här nya konstellationen, i alla fall tills vidare. Det slog mig nu när alla andra är borta, jobbar och är på semester. Det är tomt. Jag sitter här och lyssnar på ledsen pianomusik och saknar min nya familj samtidigt som jag lite älskar känslan över att det är tyst överallt och det enda jag hör är ett litet kattknaper på torrfoder i köket och drömmer mig bort till en lägenhet med spröjsar i fönstren och fransk balkong.
Den ledsna pianomusiken upptäckte jag i helgen, den avslutade en helt fantastisk liten serie med namnet The Trip. Sex avsnitt brittisk bilfärd och mans- och skådespelaregokonkurrens i gourmetrestaurangsmiljö med Steve Coogan och Rob Brydon. Smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=HFIQIpC5_wY
Låten kommer i slutet. The Departure - From Gattaca av Ksenia Bashmet/Michael Nyman för den som behagar anstränga sig på Spotify. Ljudet är definitivt värdigt en vemodig kväll som den här när jag sitter och filar på framtiden i min bitterljuva ensamhet. Vackert.
(Nej, jag är inte depressiv. Bara vemodig och det är lite av ett underbart nödvändigt ont.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar