Jobbångest kontra jordensundergångångest

Idag har jag endast två dagar kvar till semester vilket känns som både en liten mindre evighet och ett ögonblick. Aldrig har jag längtar så mycket efter en ledighet som nu, och aldrig har jag bannat mig så mycket för hur jag gör mig själv oumbärlig och självuppoffrande genom att vara ledig i bara två veckor. Vilken idioti. Jag älskar ju att njuta, och jag är värdelös på att spara när det kommer till allt annat, så hur i hela farao jag i ett svagt ögonblick ansåg att SEMESTERDAGAR var det jag skulle spara på är för mig ett mysterium. Men när jag lade semestern var jag väl inne i den där varianten av maniskt tankespinn jag är i ibland och tror att jag orkar hur mycket som helst. Nåväl. Sinnet är spännande.


En annan variant av spännande sinne är melankoli. Kanske allra helst i filmform. Jag och D såg i förra veckan filmen som presenterades på årets kanske mest uppmärksammade presskonferens: Melancholia. 

Ytterst speciell men sällan har jag skådat något så lågmält vackert. (Kuriosa: Den är inspelad på Tjolöholms slott i Halland så som landskapsman blir jag nu lite stolt för att någon har byggt ett så tjusigt hus inte allt för långt ifrån min egen födelseplats. I ett sådant sammanhang känns 14 mil inte så långt.) Jag blev lite så stilla nedtryckt i fåtöljen av allt fint som svepte förbi på duken samtidigt som tonerna av Wagner spreds i salogen: slottets exteriör, slottets interiör, böcker, Kirsten Dunst, Kirsten Dunsts bröst, svarta blanka hästar, festklänningar, frackar, Charlotte Gainsbourg (jag som är besatt av bokstäver och typografi och ord i samspel älskar hennes namn på en bred duk, det brer ut sig så mäktigt), Charlotte Rampling (lite samma där, det är också långt och vackert), eleganta fritidskläder, löksoppa, bröllopstårta, frukostar, blanka bilar, frasiga ljuslyktor som stiger mot en mörk himmel, blommor, ja, allt detta samtidigt som planeten Melancholia låg och lurade på varierande grad av ångestfyllt avstånd. (Märk väl att jag utelämnar att nämna Alexander Skarsgård som vacker. Han är inte min typ.)

Klätt i alla de här vackra sakerna var depression och dödsångest, och hur olika vetskapen om jordens undergång drabbar någon som är djupt deprimerad kontra någon som anser att livet är värt att leva, hur det påverkar en inifrån och vad det gör med en. Jag hade många tolkningar när jag satt där som jag nu är helt oförmögen att skriva ner men kanske ingen riktigt bryr sig då den här texten blev pretentiös så det förslår men jag tycker att sådant här också kan få vara med för sådant är livet i viss mån.

Rekommenderas för en dag med klart väder. (När vi kom ut från biografen hade himlen en lurig gul färg och det var en sådan där ljummen vind som kan få vem som helst att bli lite illamående, ångestfylld och melankolisk.) Tyckte nästan jag skymtade en stor grön planet bakom Rådhuset.