Hej igen

Man skulle nu kunna tro att jag haft en ganska så väldigt lång semester. Det har jag inte. Jag hade endast en två och en halv vecka vanlig regelrätt semester, alltså av den typen då man är ledig från jobbet, sedan har jag bara haft lite internetsemester, skrivsemester, så. 


Jag har fortfarande lite av ett mjukt huvud, där synapserna och kopplingen mellan mina tankar och fingrar fortfarande går lite långsamt och är inte riktigt lika skarpa som vanligt men något vill jag ändå få ur mig. Till exempel lite semesterbilder (även om synen inte heller den är lika skarp som den en gång var, jag har skaffat glasögon sedan sist. Men bara på långt håll.) Här kommer valda anonyma delar av ledigheten.

En midsommartårta

Att angöra en brygga

En hemlig bjäreväg

 Fastighetsmäklarhumor

Nordiska kvinnor i Chanel på mitt stockholmska favoritmuseum: Fotografiska

 Min älskades dubbelgångare jag fann i en bok i museishopen på Waldemarsudde där jag tittade på larswallinklänningar

 Sedvanlig kanadagåsinvasion på Djurgården där jag var och drack kallt vitt vin på Villa Godthem

Toalettpappersutbudet på Pontus! där jag avnjöt en sjusärdeles middag

En liten crème caramel i en stor tallrik på samma ställe

All konst föds ur lidande. Nedan ser vi västkustska krabbor som jag och min kusin ville rädda efter att ha varit på Akvarellmuséet i Skärhamn och beskådat Emil Noldes färgsprakande alster som gjorde att jag ändrade uppfattningen om akvarell. Krabborna har som synes en liten pil där uppe som vill göra gällande att de är levande. 

Vi var högst tveksamma till detta av fler än en anledning. 

 Marseillanska (?) brevlådor i ett konstnärligt mischmasch

 Akvarellmuséet i Skärhamn? Icke. Ett fotografi på segelbåtar i Marseilles Vieux Port. 

 Dans på torget framför operan. Kvinnliga kvinnor i klänningar och högklackat och manliga män som för dem med stadig hand i virvlande dans på en helt vanlig torsdag. Synnerligen fint.  

 En liten bar med fint ljus där det serverades Pastis. Malthazar hette den. 

 Fina gröna och belyst beiga färger bara.

 Hej Medelhavet. Jag älskar dig.

Den franska semesterns största kulinariska antiklimax. En boullabaisse jag längtat efter och eldat upp mig över i flera veckor visade sig till största delen bestå av en hel fisk som stirrade ner mig från tallriken. Jag snurrade efter att jag hade tagit bilden på tallriken och åt försiktigt från honom. Konstaterade sedan att han var lite av ett nedköp. Däremot rekommenderas den lilla röran som syns i bakgrunden: rouille. Gott. Det och Sancerre skulle jag nästan kunna leva på.

 Street-art. Kan det vara Banksy tänker jag?

 

Fint fontäntorg med någon tjusig myndighet i bakgrunden. 

Där tar bilderna slut för idag. Den som undrar varför jag tar så få semesterbilder med människor på eller tror att jag semestrar helt ensam får nu svaret att jag bara är lite integritetistisk och behåller dem för mig själv.

Sådär ja. Jag är tillbaka. Lite mer vaken i sinnet än när jag började. På återskrivande.

Just det

JAG HAR SEMESTER.

Jobbångest kontra jordensundergångångest

Idag har jag endast två dagar kvar till semester vilket känns som både en liten mindre evighet och ett ögonblick. Aldrig har jag längtar så mycket efter en ledighet som nu, och aldrig har jag bannat mig så mycket för hur jag gör mig själv oumbärlig och självuppoffrande genom att vara ledig i bara två veckor. Vilken idioti. Jag älskar ju att njuta, och jag är värdelös på att spara när det kommer till allt annat, så hur i hela farao jag i ett svagt ögonblick ansåg att SEMESTERDAGAR var det jag skulle spara på är för mig ett mysterium. Men när jag lade semestern var jag väl inne i den där varianten av maniskt tankespinn jag är i ibland och tror att jag orkar hur mycket som helst. Nåväl. Sinnet är spännande.


En annan variant av spännande sinne är melankoli. Kanske allra helst i filmform. Jag och D såg i förra veckan filmen som presenterades på årets kanske mest uppmärksammade presskonferens: Melancholia. 

Ytterst speciell men sällan har jag skådat något så lågmält vackert. (Kuriosa: Den är inspelad på Tjolöholms slott i Halland så som landskapsman blir jag nu lite stolt för att någon har byggt ett så tjusigt hus inte allt för långt ifrån min egen födelseplats. I ett sådant sammanhang känns 14 mil inte så långt.) Jag blev lite så stilla nedtryckt i fåtöljen av allt fint som svepte förbi på duken samtidigt som tonerna av Wagner spreds i salogen: slottets exteriör, slottets interiör, böcker, Kirsten Dunst, Kirsten Dunsts bröst, svarta blanka hästar, festklänningar, frackar, Charlotte Gainsbourg (jag som är besatt av bokstäver och typografi och ord i samspel älskar hennes namn på en bred duk, det brer ut sig så mäktigt), Charlotte Rampling (lite samma där, det är också långt och vackert), eleganta fritidskläder, löksoppa, bröllopstårta, frukostar, blanka bilar, frasiga ljuslyktor som stiger mot en mörk himmel, blommor, ja, allt detta samtidigt som planeten Melancholia låg och lurade på varierande grad av ångestfyllt avstånd. (Märk väl att jag utelämnar att nämna Alexander Skarsgård som vacker. Han är inte min typ.)

Klätt i alla de här vackra sakerna var depression och dödsångest, och hur olika vetskapen om jordens undergång drabbar någon som är djupt deprimerad kontra någon som anser att livet är värt att leva, hur det påverkar en inifrån och vad det gör med en. Jag hade många tolkningar när jag satt där som jag nu är helt oförmögen att skriva ner men kanske ingen riktigt bryr sig då den här texten blev pretentiös så det förslår men jag tycker att sådant här också kan få vara med för sådant är livet i viss mån.

Rekommenderas för en dag med klart väder. (När vi kom ut från biografen hade himlen en lurig gul färg och det var en sådan där ljummen vind som kan få vem som helst att bli lite illamående, ångestfylld och melankolisk.) Tyckte nästan jag skymtade en stor grön planet bakom Rådhuset.

48 timmar Amsterdam

Kastrupvin, jetplan, tidningar, podcast, tåg, pioner, incheckning, Boutique Hotel View (Leidsekade 77), 25 ballonger, rosa bubblor, rött vin, Anna, Annie, Chet's (Hazenstraat 19), Diego, Maurice, rizzla, Razz, Mario, jazz, Tatsoya, prosecco, sushi, cigaretter, ont i fötterna, sömn, vakenhet, frukost, ösregn, lunch, eftermiddagsaffärer, nostalgi, pompadourbakelser (Huidenstraat 12), ballonger i garderoben, sängkalas, rosévin, klänningar, Palladio (Elandsgracht 64), Nicola, peace en love, casarecce for Cyndi Lauper och Napoleons fru, Bassi, scopino, nya vänner, gamla vänner, ett dramatiskt fall, blodstänk på klänningen, nyfunnen jazzsångerska, With you Japan, försovning, utcheckning, cocacolasurkålpastramicornichonfrukost, stros, skratt, taxi, stroopwafels, propellerplan, landning, tåg. 

Nu återstår bara ett blåmärke.

Dagens känsla

"Bomullig."

Eindelijk!

Nu ga ik vieren de verjaardag van de Nederlandse!

(Jag använde mig ovan av google translate för att meddela att jag alldeles strax går från jobbet för att åka till Holland och närmare bestämt Amsterdam för att fira en kär väns födelsedag. Mycket exalterad över detta.)

Jag: En slacker

Idag har jag kommit hem från jobbet, ätit rester, negligerat disk som ska diskas och tvätthögar som ska vikas, TITTAT PÅ TWO AND A HALF MEN, somnat, vaknat och surfat på helt meningslösa saker med lite öppen mun och tom blick. 


Nu ska jag gå ut och plocka lite rosor som kompensation. Typ. Och genast stänga av Lyxfällan.